Familjen i dalen. Flygare-Carlén Emilie
flickan, i det hon kastade en egen blick på renseln, "jag trodde att herrn icke var af herrskapsbörd."
"Men, bevars, min lilla dryad – ty jag är icke rätt säker på hvad jag bör anse dig för – är mitt ansigte en så dålig rekommendation, att det ej låter mig gälla för folk, emedan jag går med rensel?"
"Är det då blott herrskaps-menniskor som kallas folk?" frågade Nanny, och den solskensstråle, som kommit att upplysa hennes ansigte, lemnade rum för en viss modfälldhet.
"Aj, min gudinna – ju mer jag betraktar dig, dess högre stiger du i graderna – hvad du sätter åt en stackars vandrare… Men himlen bevare mig från att göra dig sorgsen, mitt barn! Ifall den saken kan trösta dig, så må du vara säker om att ingen högre än jag önskar att alla menniskor vore likar."
"Är det visst det?"
"Som amen i kyrkan… Men säg mig, hur heter du?"
"Nanny … Nanny i dalen kallar mig folket."
"På min heder, låter icke det helt poetiskt… Nå, kallar man dig ingenting annat?"
"Mamsell Nanny säga de också … men det smärtar mig, ty vi äro fattiga."
"Aha, jag tyckte väl jag att det aldrig hängde rätt ihop att du kunde vara en bondflicka. Men ursäkta min förtrolighet jag var osäker!"
"Förtrolighet?"
"Nå, jag sade ju du."
"Det lät så godt!"
"Kan väl vara, men hädanefter säger jag mamsell Nanny."
"Träffas vi då flera gånger?"
"Jojo, det är nog troligt – vi bli grannar."
"Herrn skall då bo på Almvik?"
"Ja, åtminstone några veckor och kanske sommarn öfver… Men följ mig nu ett litet stycke och visa mig vägen, så är du snäll!"
Nanny sprang upp lätt som en sylf, och der hon nu stod i den korta kjolen och den nätta koftan, väl åtspänd kring det smärta lifvet, utgjorde hon en högst behagfull varelse.
Hon gaf ej annat bifall till den unge mannens förslag än att hon satte sina små fötter i rörelse, så snabbt att de knappt vidrörde gräset.
2
Inom hus
Den lilla byggningen – till hvilken vi nu vända oss – hade följande inredning:
Nedra bottnen utgjordes af köket och tre rum: en temligen stor hvit-rappad stuga, kallad salen, der den lilla familjen vanligen uppehöll sig, och en kammare på hvardera sidan.
I en af dessa kamrar bodde herr Carl Lönner, den gamle husfadern, i den andra äldste sonen med sin hustru och deras barn.
Öfra bottnen, d.v.s. vinden, egde tvenne afskrankningar, benämda "kammarn" och "loftet", och dispositionsrätten öfver dessa något luftiga boningar var upplåten åt herr Lönners tvenne yngre barn. Nanny residerade i kammarn, hvaremot loftet innehades af hennes bror Calle, bland grannarna i dagligt tal känd under namnet "fanten" och vid påfallande omständigheter äfven kallad "galne Calle", ehuru man skulle haft svårt att bland de vansinniga påträffa någon så klok som den beskedlige Calle.
Genom hela boningen gick en anda af synbar torftighet, men derjemte fans der ock en anda af trefnad och renhet.
Det löfvade golfvet, de blankskurade borden och den stora syrénqvasten i rosiga muggen på spiskanten voro, då dertill summerades de hvita nät-gardinerna, knutna af Nanny, och det rödrutiga soff-öfverdraget, väfdt af svärdottern, allt bevis hvilka tillkännagåfvo att invånarne i denna boning egde den smak och den fallenhet, som förstår att göra hemmet behagligt med det lilla.
Vid samma tid som Nanny beredde sig att visa den unge främlingen vägen, finna vi den gamle Lönner – en för sin redbara vandel allmänt aktad gubbe – sittande på sängen i sin egen kammare.
Försvagad af år och månget bittert bekymmer, det han ej spårlöst kunnat bekämpa, bibehöll han likväl ännu den mildhet och tåliga fördragsamhet, som alltid utgjort grunden för hans karakter.
Hans långa hvita hår nedföll kring ett ansigte, hvars vackra drag icke voro alldeles utplånade; och under det han med ett uttryck, som förrådde på en gång värdighet och nöje, smackade på munstycket af sin lilla tobakspipa, riktades hans ögon tid efter annan på en ung välväxt qvinna, hvilken satt i gubbens länstol och läste högt ur ett bref, som nyss anländt.
Detta bref, hvilket förde Göteborgs poststämpel, var från den gamles äldste son, den unga qvinnans man, styrman Ragnar Lönner, som för tre månader sedan tagit farväl af de sina.
Under det läsningen fortgick, lekte i ena hörnet af rummet trenne barn, hvilka kommit i batalj om eganderätten till en stackars vindtorkad gädda.
I andra hörnet satt Calle – en lång yngling med ett obeskrifligt småroligt och enfaldigt ansigte – och blickade under lugg, än i taket och än på barnen, allt medan han ändå ganska väl lyssnade till hvad svägerskan läste, ty Calle var icke så enfaldig som folket trodde, fastän han ständigt småskrattade på sitt eget sätt och icke tog sig af någon annan lärdom än att sköta jordtorfvan, på hvilken han uppväxt.
"Magda", sade gubben, i det han kastade ett nytt kärleksfullt ögonkast på sin sonhustru, den raska och ömsinta Magdalena, "jag menar att du läser om brefvet en gång till – det är son, som har hjertat på rätta stället!"
"Än man då!" svarade Magda, och en lätt rodnad kom att ytterligare höja rosorna på hennes friska kind.
"Man också, det förstås, och bror se'n… Läs om brefvet – det blir icke mindre roligt att höra det för tredje gången, då Nanny kommer hem."
Sonhustrun, som ännu icke hoplagt den kära skrifvelsen, började den genast ånyo, och i rösten låg både stolthet och glädje, då hon läste följande:
Älskade och kära Magda, min trogna vän och ömma maka!
När du bryter det här brefvet, så vet jag visst att du önskar att du hade vingar för att flyga till Masthugget i Göteborg, och om jag finge se dig komma i luften med alla våra små guds englar (Herren hålle sin hand öfver dem!) rundt omkring dig, så tror jag att jag måste gråta, ty ingen manhaftighet stode emot den synen, och straxt kastade jag mig emot dig för att fånga både dig och dem.
Men nu fångar jag endast mina egna tankar, för att sätta dem i den rätta kursen, och så styra de åter till dig, Magda lilla, med helsningar och underrättelser att jag välbeställd, efter god resa och vid god helsa, är kommen till Göteborg med briggen Sara Christina den 8:de i denna månad.
Jag hoppas att far blifvit uppkryad af sommarluften och gröngräset – det är så friskt och vackert hemmavid, och du och Nanny göra nog, mina böner förutan, allt hvad I förmår att ställa väl till för far och att muntra honom, när han är kraslig till humöret och helsan.
Då vi lågo i Kanalen, hade jag en grufsamt stygg dröm. Men drömmar rinna som strömmar, och jag hoppas att intet annat kan vara för handen än lite bekymmer såsom vanligt vid denna tiden.
Våren är alltid värst, emedan vintern tagit med sig hela den förtjenst, som på hösten kommit in.
Nånå, vi äro också många munnar. Gud välsigne barnen – när de bli stora, sträfva de för oss tillbaka – och jag (det såg du nog) blef likså glad för lille Manne som för lille Konrad, fastän två kommit emellan, och skulle vår Herre äfven nästa år skicka oss en likadan gåfva, så fäller jag icke modet ändå.
Jag hade ärnat att innesluta något penningar i brefvet, men min själ får jag icke vänta tills Jon Jonsson, som är här med sin skuta, reser hem i nästa vecka, ty jungman Rask – med hvilken jag skickar in detta till posten: sjelf kommer jag icke ifrån, emedan det är under lossningen – är icke så alldeles att lita på, om han råkar på någon krog: han kunde nog i ovarsamheten tappa