Familjen i dalen. Flygare-Carlén Emilie
kaleschen, liksom jagtvagnen uteslutande tillhörde morgonpromenaden – som vi göra deras bekantskap.
Patronen, som före utfartens början fått en allvarsam lexa för det han jemt ville ligga och sofva, i stället att, såsom det tillkomme honom, hitta på något som kunde roa alla, d.v.s. frun och enda klenoden, lille Eugen Ulrik … patronen, upprepa vi, var nu föga disponerad att göra sig älskvärd.
Han visste väl att han i allt måste lyda, men likt ett egensinnigt barn, som fått befallning att qvarblifva i skamvrån, tills det ångrat sig, beslöt han att – figurligt taladt – hellre qvarblifva der hela dagen, än godvilligt anse sig öfvervunnen.
Det var ändå en opposition!
Knappt torde det behöfva erinras att herr patronen skulle förhållit sig på annat sätt, om ett annat fel varit i fråga – men nu hade han blott sofvit.
"Bevars," sade frun, som satt der i trillan styf som en solros med parasollen i vädret, "bevars, hvad du är för en älskvärd man!"
Detta ämne hörde till fruns älsklings-temata.
"Jag sköter ju tömmarna!"
"Behöfver du derför sitta som en gärdsgårdsstör?" (Tystnad.)
"Nå, jag måtte säga, du har ett sätt att vara, som icke lär väcka afund … om någon händelsevis såge oss – det vill säga dig, men icke mig – kunde man lätt falla på den idén att du vore gift med en gammal käring!"
"Nå, kära Ulrique-Eugenie!"
"Kära Ulrique-Eugenie har ej fyllt 38 år ännu, och om du råkar till att vara två fattiga år yngre, så skulle jag tro att det icke borde hindra dina känslor att spela åt ett visst håll."
"Tvertom, min vän, tvertom!"
Patron Fabian log i mjugg.
"Jag vet icke hvad det är för en ton du har, då du säger det der… Hörpå, min älskade Fabian, låtom oss sluta fred! Jag är ej långsint … din hand, gubben lilla!"
"Du är alltid godheten sjelf, min vän!"
"Tack, du ömma själ… Men vet du hvad jag egentligen skulle säga?"
"Nej, jag gissar ingenting!"
"Jo, ifall du blott kastade ögonen på en annan qvinna…"
"Äh, gudbevars!"
"Ja, du må visst säga gudbevars, ty jag är icke den hustru, som låter trampa sina rättigheter under fötterna!"
"Vet jag icke det!"
"Om du vet det, min vän, skadar det ändå icke att jag säger det: jag skulle rifva ut ögonen på dig, om jag komme under fund med det ringaste."
"Söta Ulgenie!"
Ulgenie var ett af patronessans tillskrufvade smeknamn, som hon tillät sin man att begagna vid ömmare ögonblick, och skulle det vara rätt öfverdrifvet ömt – hon var en känslofull qvinna – hette det "töta Ultenie!"
För denna gång fann patron Fabian det förstnämda tillräckligt, och troligen fastade sig månget behagligt minne vid dessa tvenne ord, ty den emanciperade damen sänkte ögonen med en outsägligt mild blick på sin man, och sade i förändrad ton:
"Aldrig, gubben lilla, skola vi mera draga ojemnt! Just jemlikheten i äktenskapet gör det till en så angenäm inrättning. Men – för att öfvergå till något annat – det är nu flera dagar sedan du var ute och jagade, min bästa Fabian … det måste du göra i morgon!"
Som fru Ulgenie nödvändigt ville ha sin man till en annan Nimrod, gaf hon sig ingen ro, om hon ej åtminstone ett par gånger under veckan såg honom i verksamhet.
Han var alls ingen jägare, och just ingen fiskare heller, men då äfven det hörde till patronessans nöjen att för främmande få säga: "den här tjädern, den här haren har min Fabian sjelf skjutit", eller: "den här gäddan har han sjelf fiskat, ty han vet att hans Ulgenie helst äter det han genom sin manliga skicklighet förvärfvat" – då fans ingen annan utväg än att vara både fiskare och jägare, ty en hustru, som arbetar för qvinnans emancipation och i bästa fall för jemlikheten, tål ej att se sina önskningar gäckas.
Emellertid led promenaden till slut.
Patron Fabian hade hela tiden haft i perspektiv sin soffa och sin tobakspipa – han rökte som en muselman och älskade af själ och hjerta den österländska dvalan. Det var blott en sak som han föredrog, nemligen nöjet att speja efter andras hustrur – denne oförnöjde Adams son, som aldrig kunde lära sig att inse sin egen hustrus behag!
"I Guds namn," ropade fru Ulrique-Eugenie, då trillan rullade upp på gården, "hvem är den der hygglige unge mannen, som kommer ner från trappan … aldrig kan det väl vara systerson min heller – fast kanhända är det ändå lille Gottlieb?"
"Jo, riktigt: lille Gottlieb, som nu blifvit store Gottlieb, min bästa moster Ulrika!" inföll genast en liflig röst, och i nästa ögonblick kramade den unge främlingen, hvars bekantskap vi redan gjort, den värda frun i sina armar och gaf derefter ett kraftigt handslag åt farbror Fabian, som emellertid var ingenting mindre än förtjust öfver sin hustrus infall att bjuda "den der glopen" till Almvik.
Det vore att befara, antingen att han var en hök som uppsnappade allting för sig sjelf, eller utvecklade han måhända anlag till en husspion, hvilket om möjligt blefve än värre.
När de första glädjebetygelserna (patronen tordes ej annat än också visa glädje), helsningarna och frågorna voro förbi och familjen ordentligen kommit i ro i förmaket, yttrade moster Ulrique-Eugenie, sedan hon nemligen först trugat i den unge mannen, som svettades nog förut, den andra tékoppen:
"Nå, min lille Gottlieb, min vackre gosse – du ser bra ut, din skälm – är det verkligen sant, som syster min skref, att du gett dig hit på apostlahästarna?"
"Ingenting kan vara mera sant! Den här gröna rocken är min hvardags-kostym, nota bene då jag icke går i blusen, som är mitt förtroligaste hvardagslag. I renseln befinner sig svarta habiten – och härmed är gaderoben i det närmaste uppräknad. Moster finner att den icke varit synnerligt tung."
"Än linnet då, kära barn?"
"Huru … linnet – skulle jag förolämpa min egen köttsliga, förträffliga moster genom att föra sådant med mig?"
"Nå kors, sådan befängd och rolig pojke!"
"Du har nu icke mer än fyra realiteter, min son," sade mamma, då vi inventerade denna del af min egendom, "men det betyder ingenting: när du reser hem igen, får du gå på ångfartyg, ty då har du säkert tjugefyra!"
"Jaså, jaså," sade moster Ulgenie skrattande, "jag märker nu klart af hvad slags folk du är!"
"Af hvilket slag då?"
"Af det, som aldrig kommer i förlägenhet, min unge herre!" yttrade farbror Fabian med en ton, beräknad att vara riktigt dräpande.
Det var roligt för honom, stackars karl, att någon gång i sin tur få dräpa någon.
Men Gottlieb var icke den som så lätt blef slagen ur brädet.
"Farbror träffar riktigt hufvudet på spiken!" utbrast han med ett uttryck af tacksam hyllning åt farbroderns omdöme. "Jag misströstar också icke att, just genom den egenskap som farbror omnämde, kunna arbeta mig fram i verlden, ehuru sonen af en fattig kronofogde med stora skulder och en stor barnskara eljest icke synes ha alltför stora utsigter till lycka."
"Men hvilka äro dina utsigter?" återtog patronessan med en mera värdig min.
"Jag har ej mer än en."
"Hur ter sig den då?"
"Min plan är helt enkel. Jag har nu tagit kameral-examen och blir i höst pappas biträde i stället för de båda, som han förut haft – han slipper då föda och löna mer än ett; men jag, som tänker arbeta för tre och i allo bli ett mönster af drift och ordning, hoppas