Familjen i dalen. Flygare-Carlén Emilie
följa den stråkvägen erfordras icke mycken slughet."
"Så vill det åtminstone förstånd till för att icke i unga åren svänga in på galna afvägar eller drömma bort tiden i fåvitsko."
"Nå, hvad drömmeriet beträffar har det ingen fara för den, som icke eger mer än sitt hufvud och sina händer. Skall man ha glädtiga drömmar, så får man icke vara i oro öfver hvad man skall äta, när man vaknar."
"Bra, bra… Går din förnuftiga plan i verkställighet – hvad jag ej tviflar på, just emedan den är enkel och klok – så är det icke blott till ditt eget gagn, utan äfven till dina föräldrars: de få en säker hjelp i dig – du blir alltid en god son."
"Det är just derföre, moster, som jag, och ingen främmande, måste bli föreståndare för eller egare af pappas tjenst. Hade jag icke tänkt på alla de mina, så skulle jag nog ha gått en annan väg – men han är bra den här också."
"Och du ärnar skänka oss nöjet af ditt sällskap i sommar?" inföll patron Fabian.
"Ja, med farbrors tillåtelse – denna bjudning kom förträffligt till pass vid den ledighet jag nu har."
"Seså, min käre systerson," inföll patronessan i det hon steg upp, "låt oss nu söka ut ett rum åt dig!"
"Systerson, systerson – på min heder, bästa moster Ulrika, se vi icke snarare ut att vara kusiner!"
"Sådan skalk till gosse!"
"Nej, jag bedyrar, att mamma förefaller mig att kunna vara mor åt moster!"
"Nånå, jag var också bara barnet, när hon gifte sig. Hon är äldst, jag yngst – och hela fjorton åren emellan oss göra väl sitt till."
"Och lyckan och rikedomen sedan… Stackars mamma: alltid bekymmer, sjukdom, barn, små omständigheter, men – gud vare lofvad – ändå ett engla-tålamod."
"Vår karakter har alltid haft mer likhet än vårt utseende?" sade patronessan med en ömt frågande blick på sin man.
"Ja, min vän, ja, ditt engla-tålamod är en känd sak!"
Patronen visste hvad det småleende betydde, som åtföljt blicken.
"Gode Fabian, du vet att värdera din hustru!"
"Söta Ultenie!"
Systersonens blick flög från den ene till den andre af hans slägtingar.
"Det var mig ett roligt folk det här: jag tror att de leka kurragömma för hvarandra – eller kanske är det för mig … i det fallet behöfva de icke genera sig: jag låter hvar och en lefva i ro och efter sitt eget behag, blott mam lemnar mig samma frihet."
4
Kammaren och Loftet
Såsom man vet var det Nanny som herrskade öfver kammaren, och från lång tid tillbaka utgjorde den hennes lilla helgedom, en helgedom, hvilken inneslöt hennes få, men så mycket kärare skatter.
Nanny var den gamle faderns ögonsten.
Hon var icke blott född flera år efter den yngste af sina bröder, hon var också begåfvad med ett lättfattligt, vekt och djupt känsligt sinne. Hon var så att säga en lefvande ton från de harmoniska drömmar, som gubben en gång hoppats att få se förverkligade.
Nanny, den bleka och späda liljan, kanske dömd att likt vassens liljor borttråna på den ensliga stranden, återförde alltid den stackars Lönner på den tanken, att, om hans far icke inväntat dödsstunden för att uppfylla sina löften och förpligtelser, Nanny, i stället för ett ensamt, måhända snart öfvergifvet väsende, nu varit en rik eftersökt fröken.
Vidare var Nanny gubbens stolthet.
Ty då Ragnar, som tidigt fick lära sig att sörja för sig sjelf, satte sjön och det tunga dagsarbetet – hvilket alltid skedde med gladt mod – framför all öfverflödig kunskap och lärdom, och Calle icke ens begrep mer än hvad som var nödigt för att läsa sig fram för presten, var deremot Nanny den, hvilken med begärlighet lyssnade på faderns ord, då han lärde och förklarade henne saker och händelser, som för hennes omgifning voro främmande.
Och sedan med hvilken begärlighet läste ej Nanny de få böcker faderns bibliotek innehöll!
Hon hade ett tydligt begrepp om historien, hon intresserade sig för eller afskydde de der framställda hjeltarne och hjelteqvinnorna, hon sympatiserade med alla lidande och förtryckta, men hennes oändligt kärleksfulla hjerta kunde ej heller neka sig att sympatisera med de lyckliga, fastän hon alltid måste sucka, då hon läste om dem.
Men sedan hon suckat öfver dessa varelser, som lefvat, suckade hon för dem, som lefde.
Hon fasade – så högt hon än älskade sina syskon – för den dag, då hon skulle förlora sin far, i hvilken hon dyrkade ett slags högre väsende.
Och hon ryste och bäfvade, när hennes tankar kommo att dröja vid den tid, då någon man allvarsamt skulle kasta ögonen på henne – det fans de som redan gjort det – för att utse henne till sin hustru.
Hvem kunde det väl bli, om ej någon bonde … eller någon skutskeppare … eller – än värre – någon af socknens handtverkare?
O, det vore omöjligt!
En sådan kärf, rå och kallsinnig man skulle skrämma henne till döds! Huru skulle väl hon bredvid honom våga ens tänka så som förr, huru åt honom kunna meddela hvad hon så ofta i sitt hjerta kände… Nej, nej, hon måste förblifva ogift … ensam – alltid ensam.
Kanske ingen bonde heller vill ha henne? Hade väl en enda af dem, då hon midsommaraftonen vågat sig till deras dansar, bjudit upp henne! Nej, endast med dumma och blyga blickar hade de betraktat mamsell Nanny – hon var ju ej deras gelike.
Det var aftonen efter den, på hvilken Nanny haft det ovanliga mötet vid källan i dalen.
Hela dagen hade hon med oförtruten flit, ehuru då och då något förströdd af minnet, hjelpt sin svägerska med hushållet, barnen och väfnaden. Men nu hade hon tagit sig ledighet, för att fly upp till sin kammare, der hon var fullkomligt ensam med sig sjelf.
Denna ensamhet var så ljuf.
Utom den lilla pinn-soffan, som var Nannys sofplats, egde denna hennes fristad en liten bokhylla, tre eller fyra blomkrukor, en drag-kista och ett sybord, de begge sednare förfärdigade af Calle, som kunde snickra, då han ville, och han hade fordom velat göra allt åt Nanny.
Men på sednare tiderna roade det honom synbarligen mera att göra allt för Magda.
Magda hade, om hon så velat, kunnat behandla honom som en hund, blott hunden fått slicka hennes hand. Men Magda var god och använde sitt välde endast för att få Calle att dubbelt mot förr hålla i vid utarbetet.
Inom hus var Calle till det mesta barnpiga. De små trifdes så innerligt väl hos honom, emedan han älskade dem, och alla barnen i grannskapet älskade "fanten", som lekte med dem och alltid tog dem i försvar.
Men såg han sina älsklingar undergå den brukliga hus-agan, då kom han i berserker-raseri – det var då han kallades "galne Calle"; ty som han var emot all handgriplig uppfostran, men ej rätt kunde uttrycka sitt system på annat sätt än genom att låta uppfostrarne sjelfva erfara verkan af deras system, så flög han utan försyn på både gammal och ung, och hans starka jernhänder utdelade då med passionerad ihärdighet de slag, hvilka han sedan gråtande erbjöd sig att sjelf i sin tur emottaga.
Men man skrattade blott åt galne Calle och aktade sig så godt man kunde att låta honom se den hemliga delen af uppfostran. Deremot reste ingen bondmor till marknad, bröllop eller begrafning utan att hafva påtingat Calle, den vänlige barnvännen, att titta hem till "ungarna" – då kunde man så tryggt resa.
Calles residens, loftet, hade blott en lafve, ett sönderskuret groft bord och en dito stol, på hvilken Calle alltid satt och vägde, under det han med halfslutna blickar liksom förstulet betraktade den