Den Gamles Minnen. Berndtson Fredrik

                Kom och känn, hur friskt det doftar

                Uppå stigen genom skogen!

          Tvenne vårar redan blommat,

          Tvenne somrars frukter mognat,

          Tvenne höstars skördar gulnat,

          Tvenne vintrar jorden svalkat,

          Sedan jag med staf i handen,

          Med min rensel uppå ryggen,

          Vandrade i Finlands bygder,

          Hörde vilda skogen sucka,

          Lundens aspar sakta hviska,

          Hörde forsens herrskarstämma,

          Lyddes till det glada sorlet

          Utaf källan, utaf bäcken,

          Såg i himmelsblåa vattnen

          Berg och kullar mildt sig spegla,

          Och på dalens gröna ängar

          Boskap gladt bland blommor beta,

          Såg i hyddan frid och trefnad,

          Frid och trefnad sjelf mig lärde,

          Lugn och saktmod för mitt hjerta.

          Ren mot Pingst det led. Af blommor

          Lyste allt, som blomstra kunde,

          Gladdes allt, som glädjas kunde.

          Sol'ns och årets första dotter,

          Himlens skötbarn, jordens älskling,

          Våren herrskade i Norden. —

          Det en söndag var. Naturen

          Som en kyrka var allvarlig,

          Fridfull som ett Herrans tempel,

          Och så varm, så glad af kärlek

          Som en redlig Christens hjerta

          Icke menskan ensam firar

          Sabbathsdagen, ej allena

          Hon i rena högtidskläder

          Går, att Gud Allsmäktig bedja,

          Att den Högstes ära sjunga;

          Äfven foglarna i luften

          Sina ljud med sången blanda,

          Äfven blommorna på marken

          Två med tårar sina skrudar,

          Äfven böljan, skogen, klippan

          I ett sken af andakt skimra.

          Det var afton ren, och solen

          Satt i vester lik en drottning.

          Öfver gyllne kronan glänste

          Thronens blåa silkeshimmel,

          Och på guldsydd purpursammet

          Hvilade den höga foten —

          Trenne barn i skogen lekte,

          Sprungo i dess pelargångar,

          Som när gladt i furstesalen

          Konungsliga piltar täfla.

          Röda kinder, gyllne lockar

          Hade en, och sökte blommor;

          Tittade så skälmskt imellan

          Löfvens gröna galler. Mörkögd,

          Tyst men vänlig var den andra;

          Lekte ständigt kuragömma

          Med den första. Men den tredje

          Flög omkring att fjarlar fånga,

          Klängde uti trädens grenar,

          Och de andre spratt han gjorde.

          Trenne barn i skogen lekte,

          Sprungo i dess pelargångar:

          Strålen lekte der och skuggan,

          Vinden sprang i gröna salar.

          Höga, mildt allvarliga att skåda,

          Kring mig gran och tall sig reste.

          Då jag tänkte i mitt sinne,

          Med mig sjelf jag öfverlade:

          Ägde jag nu blott en yxa,

          Skulle jag er hugga neder,

          Och en stuga här mig bygga;

          Skulle – — Dock, hvems stämmor är det,

          Som i tyska skogen ljuder,

          Som i mörka tallen sjunger?

          Om min yxa ljöd i skogen,

          Om jag högge träden neder,

          Skulle trasten mer ej sjunga,

          Icke tallen, icke granen

          Breda ut så vackra skuggor

          Uppå stigen genom skogen.

          Lätt, som barnet vid sin moders

          Rika hjerta, här jag andas,

          Här bland tallarna i skogen.

          Glad och lugn jag är som lärkan,

          Hvilken första gången sjunger

          I det höga blå och skådar

          Jordens berg och jordens dalar

          Genom vårens rosenskyar.

          Herrligt doftar det i skogen!

          Som en helsa genom sinnet

          Strömmar luften rik på vällukt

          Ej från purpurröda rosor

          Ej från glödände oranger,

          Men från Nordens blyga blommor,

          Ifrån alens späda knoppar. —

          Du med vemod uti hjertat,

          Sorg och saknad uti sinnet,

          Kom och känn, hur friskt det doftar

          Uppå stigen genom skogen!

          Säg, mitt hjerta, hvad du kände,

          Säg, min själ, hvarpå du tänkte

          Uppå stigen genom skogen.

          Så jag tänkte: hvad är ära,

          Hvad är guld och makt och vällust!

          Ej behöfver dagen stjernor,

          Icke solens ljus förgyllas,

          Klippan ej i harnesk klädas,

          Blomman ej med färger sminkas.

          Ej jag törstar efter ära,

          Efter guld och makt och vällust,

          Lätt kan sådant den försaka,

          Hvilken går sin lefnadsbana

          Tyst som jag nu här i qvällen

          Uppå stigen genom skogen.

          Hvad jag kände? – Fråga echo,

          Som min varma suckan hörde,

          Fråga