Den Gamles Minnen. Berndtson Fredrik

          Se emellan trädens stammar

          Ren jag skönjer vattnen skymta;

          Ren jag häpen står vid stranden,

          Står som fastvext och förtrollad.

          Värd var synen väl att skådas,

          Att beundras och att minnas.

          Djupast ned i dälden stod jag.

          Höga åsar, skogbevuxna

          Reste sig på båda sidor.

          Solen höll just på att sjunka.

          Gyllne glänste trädens toppar

          Der de reste sig på höjden,

          Vaggande för aftonvinden,

          Nickande emot hvarandra,

          Och utöfver dalens vatten

          Bredde långa, blåa skuggor.

          Så inunder ögonlockets

          Mörka, rika silkesfransar

          Skuggas flickans blåa öga.

          Men igenom dalens mynning,

          Högt emellan tvenne klippor,

          Sjön med kraft sitt fängsel brutit,

          Krossat vredgad sina bojor.

          Som en tiger öfver rofvet

          Öfver klippan han sig kastar,

          Ned i djupet han sig störtar.

          Lik ett lejon fram han rusar,

          Fram med spända senor springer.

          Skummet stänker kring hans käftar,

          Sina sidor vildt han piskar,

          Manen häfs i vreda vågor,

          Ristas under raseriet.

          Men när aftonsolens lågor

          Uti vattnets spegel brunno,

          Syntes för mitt öga fallet

          Lik en flod af guld, som bryter

          Fram utur den sprängda ugnen

          Och imellan dess ruiner

          Sina tunga massor rullar.

          Silfverfradgan samm på vågen,

          Hvita skummet slog i höjden,

          Och i gräset invid stranden

          Gnistrade hvar droppe vatten

          Som de klaraste demanter,

          Likt september-nattens stjernor: —

          Djupt och kraftigt likt den stämma,

          Som på Sinai sig höjde,

          Vattnets starka ande talte;

          Slungade med vreda vågen

          Emot hällen, liksom Moses

          Sina taflor emot berget.

          Väldigare röst än forsen

          Äger sången ej, som ljuder,

          Då ur fjällens klyftor echo

          Åskans höga hymner svarar.

          Men på båda sidor forsen

          Stodo gäckande den starke,

          Leende mot vreda böljor,

          Fredliga och muntra qvarnar;

          Och i däldens lugna vatten

          Knappt ett stenkast från den vilde

          Gungade bland gröna vassen

          Lugnt en and med sina ungar.

          Men på tidens ström jag tänkte;

          Hur han rinner genom lifvet,

          Än bland fält med rika flöden,

          Än med brådskad fart bland klippor.

          —

          Mycket, som jag förr ej visste,

          Lärde jag af Kyro fallet,

          Utaf Kyro muntra qvarnar,

          Utaf änderna i vassen.

          Medan så jag står i tankar,

          Se, en båt från andra stranden

          Lägger ut och kommer öfver.

          Och när roddarn båten fäster

          Närmar jag mig glad och helsar.

          Roddarn var en sjuttiårig,

          Silfverhårig hedersgubbe.

          Mildt hans anlet var att skåda,

          Som för vandrarn uti natten

          Ljuset från en hyddas fenster,

          Skenet ur en gästfri stuga.

          Saligare ge än taga;

          Så hans mörkblå öga talte;

          Ty att mildhet mer han utsått,

          Än af andra han den skördat,

          Kände jag på gubbens blickar.

          Icke plöja åren ensamt

          Såd'na djupa, hvassa fåror

          Uti pannan, uppå kinden;

          Icke utan mänga sorger

          Så den gamles lockar hvitnat,

          Utan många tårar icke

          Så de bruna kinder bleknat.

          På min fråga, om han ville

          Skänka mig en bädd för natten,

          Bli min värd till nästa morgon,

          Gaf han mig ett gästfritt jaord;

          Och till hyddan hemåt vandrar

          Gubben så med unga gästen.

          Ensamt stod hans torp i skogen,

          Ensamt bodde han derinne.

          Tyst det var i låga stugan.

          Månget ord ej värden sade,

          Under det en ringa måltid

          Vänligt han för gästen frambar.

          Ren jag mättat mig. På bänken

          Satt den gamle tyst och lutad.

          Ovan tycktes tungan vara,

          Att i hvardagslag sig röra;

          Sinnet