Den Gamles Minnen. Berndtson Fredrik

          Glad jag gjorde som han bad mig;

          Läste ur den helga boken,

          Om Guds nåd och frid och kärlek;

          Och ju längre fram jag läste,

          Högre steg mitt hjertas andakt,

          Mäktigare själen rördes.

          När jag satt i tysta qvällen

          Så uti det gömda torpet,

          Och min egen stämma hörde,

          Af en ovan styrka lifvad,

          Ljuda i den låga stugan,

          Och framför mig såg den gamle,

          Prydd af hvita silfverhåren,

          Resa på den böjda hjessan,

          Höja upp det sänkta ögat,

          Utaf tårar fylldt, då tycktes

          Mig som vore dit jag kallad,

          Att Guds rika frid förkunna

          För den gamles brustna hjerta,

          Öfverflödet honom skänka

          Ur mitt eget fulla, varma.

          Nu blef gubbens tunga lossad,

          Fryntligt strålade hans anlet,

          Tacksamt räckte han mig handen,

          Och i stilla samspråk nöttes

          Ljusa, lugna sommarqvällen.

          Sist han täljde mig sitt öde;

          Tolkade med hjertats uttryck

          Enkelt hjertats lust och sorger;

          Målade i klara tankar,

          Uti flärdlöst sköna bilder

          Sina skiften, sina minnen. —

          – Tvenne vårar redan blommat,

          Tvenne somrars frukter mognat,

          Tvenne höstars skördar gulnat,

          Tvenne vintrar jorden svalkat

          Sedan mig den gamle räckte

          Handen till farväl och tryckte

          Min med hjertats fulla värma.

          Hvad mig vänligt han förtäljde

          Om sitt öde, sina sorger,

          Bär jag troget i mitt minne,

          Och nu ville jag det gifva

          Åter uti dessa bilder.

          Rörande, som minnesstenar

          Uppå grafven med sin enkla

          Inskrift, var den ädle gamles

          Sagobrott om sina skiften.

          Jag har endast några späda

          Diktens blommor strött deröfver.