Den Gamles Minnen. Berndtson Fredrik

          Har du sett hur hösten leker,

          Hur han blandar löf tillsamman,

          Blad af träd och blad af blommor?

          Och hur sen, af leken tröttad,

          Vild han strör dem öfver fälten,

          Att förtrampas och förvissna?

          Och hur vintern slutligt kommer,

          Breder kalla snön deröfver? —

          Många friska sommarkänslor,

          Många glada sommartankar

          Jaga smärtans kulna vindar,

          Faller sorgens snödok öfver —

          Vinter mellan nu och sommar;

          Mycket mellan mig och fordom!

          Bättre är i dag, än fordom;

          Bättre fem kopek, ja mindre,

          Äga i den vakna handen,

          Än om flygtig lycka drömma.

          Spökrädd man bakom sig ögnar,

          Räds för strå't, som sagta praslar,

          Då det reser sig i fjäten.

          Den, som skådar noga för sig,

          Stadigt, gladt går rätta vägen,

          Han behöfver icke frukta,

          Ej ha ögon bak i ryggen.

          Regn i dag, i morgon solsken;

          Regn har alltid den, som gråter.

          Låg ett ringa stycke åker

          Vid ett fattigt torp i skogen.

          Våren kom och regn kom äfven,

          Men ej strå stack upp ur myllan.

          Sommarn kom och solsken också,

          Intet ax sitt hufvud höjde.

          Väl kan den på solsken hoppas,

          Som sin åker ren besådde,

          Som har qvar af fordna skördar.

          Tycks mig dock du fåvitskt klagar,

          Att skomakaren du liknar,

          Som slöt upp att prylen nyttja,

          Satt sig i en vrå, att sörja,

          Blott för det hans vackra arbet'

          Från förgängelsen ej sköntes,

          För hans möda blef förtrampad.

          Tycks mig dock du fåvitskt talar,

          Att din qvicka tunga liknar

          Vattenhjulet bort i bäcken,

          Som af pojkar slöjdadt blifvit.

          Erik! malört är ditt hjerta

          För de gamla, trogna vänner,

          Sedan det blott honing blifvit,

          Endast sötma för en enda.

          Lyss engång till hvad jag säger,

          Hör engång uppå min visa.

          Vacker som en dag, glad och nitton år

          Är den flicka, som mig mest behagar,

          Och vill hon mig ha, om jag henne får,

          Står vårt bröllopp inom några dagar.

          Spelman uti byn skall min talman bli,

          Han en tunga lik sin stråke äger.

          Och till gården sen lustigt fara vi,

          Spelman går i stugan in och säger:

          Vackra flicka hör —

          Orätt gör du mig i sanning,

          Vrångvist dömmer du mitt hjerta,

          Om du tror, att gamla vänner

          Mindre nu än förr jag aktar.

          Sörja skulle jag ej eller,

          Vore gamla vänner trogne.

          Väl jag inser hvad du menar,

          Gissar lätt på hvad du tänker.

          Ej jag ser dig mera vandra

          Bort till Pavos rika hemman,

          Ej du mera syns i stugan

          Hos den vackra Annas fader.

          Lyckan har den gamle dårat,

          Medgång sinnelaget ändrat.

          Dock, hvad hjelper det att sörja!

          Tålamod är bästa trösten,

          Bättre dock än mod, att tåla,

          Tycks mig mod att handla vara.

          Illa rådlöshet sig likar

          Med ett stolt och manligt sinne.

          Hvad jag tänkt vill jag dig säga,

          Hvad jag öfverlagt förtro dig.

          Tungt det legat mig på hjertat,

          Natt och dag mitt sinne ängslat. —

          Bort från barndomshem och vänner

          Måste Erik ögat vända,

          Måste trampa nya stigar,

          Andra